onsdag 28 juli 2010

Om begreppet vågmästare

Vågmästaren var i det gamla urbana samhället en kommunal tjänsteman som kontrollerade och ansvarade för den allmänna stadsvågen och såg till att handeln flöt på utan fusk eller misstankar. En central figur i det tidiga kapitalistiska samhället.

Numera används begreppet förmodligen uteslutande i politiska sammanhang och för det parti som kan avgöra en eventuell tveksam majoritetssituation i en vald församling. Som DN skriver idag kan just en sådan situation uppstå efter valet den 19 september. SIFO har i natt presenterat en av alla dessa otaliga opinionsundersökningar, och den visar att den moderatstyrda alliansen har stöd av 48,6% av väljarkåren, de rödgröna har 44,7. Krist- resp. Sverigedemokraterna balanserar på vardera 4%.

Den märkliga analysen dom DN-skribenten då gör är att det är Sverigedemokraterna som i ett sånt läge skulle bli vågmästare.

Analysen är naturligtvis felaktig eftersom SD aldrig kan bli vågmästare!

Samtliga rödgröna partier har (till skillnad från allianspartierna) tydligt deklarerat att något samarbete med SD aldrig kan komma på fråga. Således kan inte SD heller bestämma något majoritetsförhållande.

Det är alltså alltid något av de etablerade riksdagspartierna som ska anses som potentiella vågmästare. Att S och M kommer att ingå koalition efter valet måste dock anses som uteslutet. Att V väljer högerblocket likaså. Och ingen förväntar sig nog heller att KD byter block.

Alltså är det Centern, Folkpartiet eller Miljöpartiet som är de enda potentiella vågmästarna på morgonen den 20 september. (Sviker Moderaterna kan emellertid SD bli "stödparti", men det är ett annat politiskt begrepp.)