Operahus

Många är de som har varit ute i debatten om ett nytt operahus i Stockholm. Kungliga operan vid Gustav Adolfs torg är en vacker byggnad, men omodern och sliten. Man anser att nytt hus för opera behöver uppföras om Stockholm ska fortsätta vara en kulturstad av hög klass. Men debatten har tyvärr präglats av infall och tillfälliga mediautspel snarare än av konstruktivitet.

För att få ordning på debatten, samla kunskap och idéer och skapa ett användbart diskussionsunderlag utifrån Stockholms horisont, måste Stadshusets partier gå samman. I en skrivelse till Kommunstyrelsen föreslog jag därför för en tid sedan att en parlamentarisk utredning skulle tillsättas för att undersöka förutsättningar, möjligheter och lämpliga platser för uppförande av ett nytt operahus i Stockholm.

Men när skrivelsen behandlades på Kommunstyrelsens sammanträde tidigare idag avslogs den tyvärr. Argumentet som det ansvariga borgarrådet, Madeleine Sjöstedt (FP), anför är att "frågan om ett nytt operahus är en statlig angelägenhet".

Svaret förvånar! Inte minst därför att Madeleine Sjöstedt själv vid upprepade gånger debatterat frågan just i sin roll som Stockholms kulturborgarråd. Varför operahusfrågan inte längre skulle kunna vara en fråga för Stockholmspolitiken är en gåta. Antagligen har hon nu har diskvalificerat sig själv från fortsatta uttalanden, åtminstone så länge hon fortsätter representera Stockholms stad och inte regeringen.

Själv tänker jag dock fortsätta debattera frågan, men hade nog ändå hoppats att vi kunde göra det gemensamt över partigränserna.

___

Brandstationen: Om behovet av kultur i den växande staden

Stadsbyggnadskontoret avslår tanken på kulturhus i den gamla brandstationen i Midsommar-kransen. De vill också riva flera av de kulturmärkta byggnaderna inom fastigheten, och istället bygga skola på platsen. Därmed går de emot den kulturmiljö-utredning som tagits fram inför programsamrådet. Men det finns sätt att reagera mot planerna.

Tillsammans med mina partikollegor Ylva Wahlström och vår gruppledare Stefan Nilsson lämnade jag under förra mandatperioden in en motion om att bevara den gamla brandstationen i Midsommarkransen, och fylla denmed kultur.

När motionen behandlades i fullmäktige i våras, den 20 februari, fick vi oväntat under debatten löftet från såväl stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius som Fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt att brandstationen skulle bevaras.*)

Sedan dess har en grupp inom Studiefrämjandet arbetat med ta fram ett förslag på hur brandstationen kan omvandlas till ett levande kulturhus med en stor mängd aktiviteter av skilda slag. Fokus ligger på tonåringar och unga vuxna, men även yngre barn och kulturintresserade äldre ska vara välkomna med riktade aktiviteter. Eftersom de har ett studieförbund i ryggen är finansieringen av verksamheten tryggad utan att kommunen ska behöva gå in.

Förstudien (kan laddas hem här) är gedigen och imponerande. Det är därför otroligt beklagligt att stadsbyggnadskontoret inte har tagit hänsyn till vare sig den, till Miljöpartiets motion om kulturhus, eller ens till den kulturmiljöutredning som de själva beställt.

Stadsbyggnadskontorets förslag till program för Aspudden och Midsommarkransen (kan laddas hem här), utgår från behovet att uppföra ca 1 500 lägenheter i området, samt en skola för 800­–900 elever från förskolan till åk 9. Därutöver nämns behov och konsekvenser för naturmiljö, rekreation, barn, miljö, bullernormer, mm. Även konsekvenserna för kulturmiljön analyseras, om än bristfälligt.

Vad som tyvärr inte nämns alls är behovet av utbyggd infrastruktur för kultur när staden växer. Kultur är – till skillnad från till exempel skola och förskola – inte lagstadgad kommunal verksamhet. Trots stora ord från politiker i alla läger om kulturens stora betydelse, får den därför alltför ofta stå till sidan när det väl kommer till kritan. Detta gör sig tyvärr tydligt även i det här fallet.

Behovet av en skola i området är mycket stort, men inte större än behovet av kultur. Båda aspekterna måste tillgodoses. Brandstationen är exceptionellt lämplig som kulturhus, men mindre lämplig som skolbyggnad.

Kulturmiljöutredningen framhåller att:

Tomtens utsträckning kan modifieras något utan att det kulturhistoriska värdet minskar. Byggnaderna bör ej rivas. Möjligen kan bostadshuset med sin i sammanhanget sekundära funktion ersättas med annan byggnad. Byggnaderna kan byggas om och till på ett varsamt sätt. Fasaderna mot nordost och slangtornet är viktigast, då de fungerar som fondmotiv eller riktmärke och tydligast signalerar funktionen. De bör inte förändras eller byggas för. Vissa interiörer bör inte förvanskas. Vid ombyggnad av interiören bör delar av den ursprungliga funktionen fortfarande vara avläsbar.

Men för att fylla behovet för en skola går stadsbyggnadskontoret rakt emot detta utlåtande, och föreslår istället just rivning av alla byggnader utom huvudbyggnaden. Och för att huvudbyggnaden ska fungera som skola måste den förmodligen även byggas om såväl invändigt (inte minst den stora vagnhallen måste styckas upp på ett sätt som kulturmiljöutredningen direkt avråder från) som utvändigt (exempelvis kommer sannolikt de stora portarna behöva bytas ut eller byggas för).

Både kulturen och kulturmiljön sätts således åt sidan på ett mycket olyckligt sätt i programförslaget. Även om brandstationen blir ett kulturhus bör viss skolverksamhet kunna få plats i huset. Men oavsett måste en ytterligare en plats beredas för uppförandet av en skola i lämpligare lokaler inom området. Och brandstationen ska renoveras varsamt för att fungera – i sin lite ruffiga stil – som ett modernt och efterlängtat kulturhus.

Man kan påverka förslaget genom att i samrådet sända synpunkter.

Gå in på plansamrådets hemsida och vidare till: Lämna synpunkter. (Alt. direkt här)

Samråd pågår fram till 28 december 2012.

Ett samrådsmöte kommer hållas den 15 november kl. 14:00 - 20:00 på Konferens Kobran, Telefonvägen 30. (Varför de har lagt samrådsmötet mitt under kommunfullmäktiges budgetdebatt kan naturligtvis få vem som helst att ana konspiratoriska baktankar…)

___ 

Länkar:
» Brandstationen:
-    http://www.motesplatsbrandstationen.se
-    https://www.facebook.com/pages/Midsommarkransens-Brandstation/276640962536?

» Plansamrådet:
- http://insynsbk.stockholm.se/Byggochplantjansten/Pagaende-planarbete/PagaendePlanarbete/Planarende/?JournalNumber=2011-08257&rid=100826&flg=0&subtyper=Start+PM%2C&plantype=Start+PM

» Epstien (DN):
- http://www.dn.se/blogg/epstein/2012/05/07/sa-kan-midsommarkransens-brandstation-bli-kulturhus/
- http://www.dn.se/blogg/epstein/2011/09/14/aven-folkpartiet-vill-radda-midsommarkransens-brandstation/

» Tidigare inlägg på bloggen:
- http://mats-berglund.blogspot.se/2009/12/nytt-kultur-och-motescentrum-i-aspudden.html
- http://mats-berglund.blogspot.se/2011/09/midsommarkransens-brandstation.html
- http://mats-berglund.blogspot.se/2011/09/oklart-om-brandstationen.html
- http://mats-berglund.blogspot.se/2010/12/kransens-brandstation-i-kulturnamnden.html
 

___ 

*) I KF-debatten den debatten den 20 feb 2012 sades följande:
(protokollet kan laddas hem här, bläddra till sidorna 82–89)
http://insyn.stockholm.se/KF/document/2012-02-20/Protokoll/Protokoll%2002-20feb-debatt.pdf)

» Madeleine Sjöstedt: 

Brandstationen är inte hotad. Det finns inga planer på att riva brandstationen. [---] Som kulturborgarråd måste jag ur kultursynpunkt säga – och detta vet säkert också Mats Berglund – att ni måste vara försiktiga med att rutinmässigt säga att det här ska vara en byggnad för kultur. Man kan inte bara säga: In med kulturen! Någonstans ska någon betala för alla dessa lokaler, och det blir i slutändan kulturlivet som får betala. Detta vill jag skicka med: Gärna in med kultur här, men då måste vi komma på hur det ska finansieras! Det är alldeles för tidigt att låsa sig vid detta.

» Regina Kevius, avslutade debatten med orden: 

Och vi ska inte riva brandstationen!

 
» Således, båda borgarråden utlovade att brandstationen skulle bevaras. Men vad de inte sa var att de tydligen bara avsåg delar av fastigheten. Gymnastiksalen, förvaltningsbyggnaden, slangtornet, parken, och bostadshuset föreslås nu för rivning. En annan intressant sak är kultur- och fastighetsborgarrådets oro för ökad kommunala utgifter för kulturhuset. Med Studieförbundet som ägare av projektet kan vi konstatera att den oron inte länge är befogad.

___ 

» Bild: Kulturmiljöutredningen, Aspudden och Midsommarkransen. 2012-03-15

En positivare attityd till gatukonst och graffiti

När vänsterpartisten Ann Mari Engel i våras lade en skrivelse i Kulturnämnden som ifrågasatte stadens så kallade nolltolerans mot graffiti så ville jag gärna vara med och skriva under. Svaret från förvaltningen läste jag som en direkt uppmaning att lämna in en motion till kulturförvaltningen.

När jag så fick Jacob Kimvalls nya bok "Noll tolerans. Kampen mot graffiti" i min hand så fick jag det faktaunderlag som krävdes för ett mycket starkt ifrågasättande av den intoleranta inställning till en enskild och utpekad konstform som den borgerliga majoriteten (fram tills nyligen tillsammans med socialdemokraterna) har drivit i Stockholms stad och län.

Min motion som jag lade i fullmäktige i dag finns att läsa nedan:

Motion av Mats Berglund (MP) om en mer positiv attityd till gatukonst och graffiti.

”Den policy mot klotter och annan skadegörelse som Stockholms stads kommunfullmäktige fattade beslut om i april 2007 innebär en nolltolerans mot klotter och graffiti.”(Ur Stockholms stads informationsmaterial ”Tag’a ner i Stockholms stad”)

Vid en första anblick kan det tyckas i allra högsta grad märkvärdigt att Stockholm har en politik som innebär noll tolerans mot en enskild och utpekad konstform, nämligen graffiti. Funderar man vidare, och undersöker vad denna intoleranta inställning innebär i praktiken inser man, som förespråkare för demokratiska ideal, att sådant på intet sätt ska höra hemma i ett modernt samhälle. Vi måste ha en tolerant inställning till konst och kultur! Nolltoleransen måste avskaffas och staden bör anta en positiv attityd till gatukonst och graffiti liksom till unga konstnärer i allmänhet.

Den så kallade ”nolltoleransen” har funnits i Stockholms stad och län sedan 1990-talet, och fick ny luft i kommunen senast med antagandet av ”Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm”, 2007. Det är i synnerhet den nionde paragrafen, som bland annat säger att staden inte får medverka till verksamheter som på något sätt kan väcka intresse för klotter och olaglig graffiti, som är besvärande. Denna paragraf har tolkats av staden så att exempelvis:

-       Stadsmuseets gatukonstvandringar har fått ställas in,

-       Kulturskolans graffitikurser i Bromma och Farsta har stängts (DN 2006-10-30),

-       annonser för Riksmuseets evenemang Art of the Streets har stoppats,

-       även lagliga graffitimålningar är förbjudna i hela staden (citat: Mikael Söderlund, Södermalmsnytt, 2007-05-27, se även Jacob Kimvall 2012: ”Tolerans”).

Nolltoleransen hade vid införandet 2007 föregåtts av ett massivt kampanjarbete av SL:s styrelse sedan mitten av 1990-talet, huvudsakligen genom det egna forumet: ”SL-direkt”, en annonssida i gratistidningen Metro där målet var att sänka den folkliga acceptansen för graffiti för att legitimera stora satsningar på sanering. Syftet med nolltoleransen är, så som den debatterats av Stockholms politiker, att den ska motverka skadegörelse och klotter. Ny forskning från Stockholms universitet visar att någon sådan effekt inte kan påvisas. Snarare har nolltoleransen medverkat i att hålla liv i den snart 30-åriga ungdomskulturen (Kimvall: 104).

Nolltoleransen har inte bara inneburit oacceptabla inskränkningar för stockholmarnas sätt att uttrycka sig konstnärligt, utan även kostat stora summor pengar. Klottersanering är idag en lukrativ bransch som omfattar över 1500 företag i Sverige, och bekostas till stor del av Stockholms stads och läns skattebetalare. Enbart för SL ligger kostnaderna på omkring 100 miljoner kronor årligen (DN. Sthlm 2012-06-02: 5), före nolltoleransen låg kostnaderna på halva summan (Aftonbladet, 2007-07-13). Endast saneringsbranschen och dess lobbyister kan idag sägas vara vinnare på nolltoleransen. Och dessa mycket starka vinstintressen medför även att branschen är starkt beroende av att graffitimålarna fortsätter att verka. Nolltoleransen föder således sig själv (Kimvall: 105). Saneringsbranschen är dessutom ifrågasatt och ett vaktbolag som Stockholms stad och polisen samarbetar med är idag under utredning för brott (SvD 2011-08-18; 2011-11-14)

Policyn medför i praktiken att polisen kroppsvisiterar och även griper personer utan att brott har begåtts och utan att behöva bevisa att brott har eller kommer att begås. Enligt borgarrådet Ulla Hamilton med fler, gör polisen c:a 200 sådana ingripanden mot misstänkta klottrare varje månad (Kimvall: 6, http://kelfve.se/?p=1802). Det räcker med att inneha färgburkar för att bli gripen, och här ligger bevisbördan på den gripne, inte på polis eller åklagare. Det är en ordning som strider mot normal rättspraxis och som även har fått såväl JK  (2006-09-05, dnr: 3090-05-40) som JO (2009-09-18, dnr: 1902-2008) att kritisera Stockholmspolisen. Viljan att behålla denna omvända bevisbörda har dessutom även fått Stockholms politiska ledning att försöka påverka grannkommuner att avskaffa lagliga väggar (citat: Sten Nordin, http://stennordin.se/2011/08/18/).

I argumentation för nolltoleransen har en rad felaktiga argument använts. Bland annat finns ett arbetsmaterial på stadens hemsida som anger att graffiti förfular boendemiljöer och skapar otrygghet, och att graffitikulturen medför kriminalitet och drogmissbruk (se PowerPoint om graffitikultur: ”Tag’a ner” med tillhörande talarmanus, stockholm.se). I sin bok ”Noll tolerans” avfärdar forskaren Jacob Kimvall flera av dessa påståenden (s. 46-55), bl.a:

-       graffiti är fult = subjektiv bedömning! I Helsingfors har man efter många år av nolltolerans infört lagliga väggar och en stor majoritet av befolkningen är mycket nöjd med resultatet (Paavo Arhinmäki, Finlands kulturminister, i Kimvall: Efterord).

-       graffiti skapar otrygghet = inte påvisbart! Däremot skapar nolltoleransen otrygghet (Kimvall: 117 f.).

-       graffiti är en inkörsport till kriminalitet och missbruk = forskning från kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet visar att det inte går att påvisa att graffitimålare är mer brottsbelastade än andra ungdomar om man väger in alla sociala faktorer! (Dave Shannon, Swedish graffiti, diss 2003: 159 ff.)

-       graffiti kostar pengar = ja, men nolltoleransen kostar ännu mer! (Aftonbladet, 2007-07-13)

-       nolltolerans minskar skadegörelsen = inte påvisbart! Städer med nolltolerans har tvärtom fler polisanmälningar mot klotter än städer med lagliga väggar, ex. Malmö och Norrköping (Statistik från BRÅ, skillnaden är mycket hög)

Stadens klotterpolicy bör omprövas. Antingen bör den helt utgå eller utsättas för genomgripande revidering. Paragraferna 3 och 4 bör då omformuleras så att de vilar på saklig grund och allas rätt till likhet inför lagen i enlighet med 1 kap. 9 § regeringsformen. Det skulle betyda bland annat att agerande mot ungdomar i samband med graffiti ska kräva saklig grund, samt att eventuellt utbildnings- och informationsmaterial ska ha evidensbaserat stöd i forskning. Paragraf 9 bör utgå helt. Övriga paragrafer bör ses över.

En förändrad attityd till graffiti och gatukonst kommer att innebära en rad positiva effekter för Stockholm och stockholmarna. Vi skapar en mer levande och tillåtande stad om vi är toleranta istället för intoleranta, om barn och unga får ägna sig åt den konstform de vill i kulturskolan och om vissa utpekade kulturyttringar inte anses som kriminella till sin natur.

Jag föreslår därför kommunfullmäktige besluta,

att:

-       ompröva den så kallade nolltoleransen mot graffiti,

-       stryka eller omformulera paragraf 9 i stadens ”Policy mot klotter och liknande skadegörelse i Stockholm” samt omarbeta eller stryka övriga paragrafer utifrån vad som anförs i motionen,

-       införa lagliga väggar för graffitikonstnärer,

-       staden intar en allmänt positiv attityd till ung konst och unga konstnärer.

Stockholm den 8 juni 2012

Mats Berglund (MP)

____
» Bilden visar graffiti på en bropelare på Årsta holmar, foto: Mats Berglund

Kanoner till salu!

Samtidigt som den borgerliga regeringen med sossarnas goda minne säljer vapen till Saudiarabien, så tornar en annan vapenskandal upp sig ute på Kungl. Djurgården.

Det låter som en första aprilhistoria, men är tyvärr verklighet. Det är Nordiska museet som auktionerar ut fyra stycken unika 1600-talskanoner. Sannolikt är det okunskap om kanonernas historiska och arkeologiska värde som ligger bakom vad som måste anses som ett helt galet beslut från museiledningen.

Det som gör just dessa kanonrör unika är att de är tillverkade av järn, ett material som lätt bryts ner genom korrosion. De flesta bevarade äldre kanonerna, till exempel från skeppet Vasa, är gjutna i koppar. Det finns ingen säker sammanställning över gjutna järnkanoner från 1500- och 1600-talet i svenska museisamlingar, men i Sverige finns sannolikt inte mer än fem eller sex stycken bevarade utöver dessa fyra.

Det som gör dessa fyra kanonrör extra värdefulla är att man känner till dess proveniens. Tre av kanonerna härstammar från skeppet Riksäpplet som byggdes av den engelske skeppsbyggaren Francis Sheldon. Sjösättningen skedde i Göteborgs hamn år 1661 och seglade i 15 år innan det förliste utanför Dalarö skans under en storm 1676. Äpplet var ett riktigt stort skepp, större än det välkända Vasaskeppet. Det hade ett deplacement på 1 400 ton vilket kan jämföras med Vasas 1 200 ton.

Kanonerna från Äpplet bärgades i slutet av 1800-talet och skänktes till Artur Hazelius samlingar. Sedan dess har de ingått i Nordiska museet samlingar och varit utställda på Skansen sedan dess invigning 1891. De senaste decennierna har de dock varit deponerade i magasin.

Den fjärde kanonen som ligger ute till försäljning ska ha kommit från skeppet Morgonstjärnan som sänktes i slaget vid Öresund 1658. Den köptes in av Nordiska museet 1893 och hamnade därefter med de andra ute på Skansen.

Den här utförsäljningen av svensk kulturhistoria måste anses som förkastlig. Nu vill vi påverka museet att dra tillbaka auktionen och behålla kanonerna bland sina samlingar. De är tyvärr i rätt dåligt skick och bör konserveras, men därefter kan de ställas ut. En lämplig plats för detta vore ute på Dalarö skans.

___
» Jag fick veta detta genom min kollega Ingvar Sjöblom som är en av landets främsta experter på marinmilitära föremål från Vasatiden.
» De fyra kanonrören auktioneras ut genom firman Probus auktioner den 18 till 23 april 2012.

Vad kan Stockholmspolitiker göra åt IT-kompetensbristen?

Jag kommer just från ett seminarium anordnat av Stockholms IT-region på Stockholm Business Regions lokaler om IT branschens framtid i Stockholm. Frågan som ställdes var: Vad kan Stockholmspolitiker göra åt IT-kompetensbristen?

En panel, bestående av arbetsmarknadsborgarrådet Ulla Hamilton (M), tillsammans med företrädare för IT-branschen och arbetsförmedlingen, hade ställts upp. Men svaren som gavs var påtagligt fantasilösa. Det var mest mer och bättre utbildning, på grund och gymnasienivå, samt generell arbetsmarknadsmatchning, som efterfrågades. Det är standardsvar för alla branscher med rekryteringsbehov.

Men om nu svaren inte kan komma från branschen, så får väl vi politiker hitta lösningarna själva. Och det finns saker som politikerna bör jobba med och bli bättre på för att Stockholm inte ska fortsätta att tappa mark som ledande IT-stad. Några exempel:

- Vi vet att Stockholms skolor på grund av en dålig upphandling för några år sedan har drabbats mycket hårt vad gäller datorstödet. Extrema logintider och trasiga datorer lockar knappast elever till framtida IT-karriärer och utbildningar. Bättre datorpark i stadens skolor, där det inte ska ta timmar att logga in i varje dator är en grundförutsättning.

- En friare IT-struktur i staden, som använder öppna standarder, tillåter alternativa operativsystem och där vi publicerar stadens rådata för entreprenöriell förädling. Här gick jag själv före med en motion i kommunfullmäktige förra året som faktiskt togs påfallande väl emot av den borgerliga majoriteten. Motionen har resulterat i flera bra projekt, bland annat Open Stockholm och PSI-labbet som leds av Stockholms stadsarkiv. Men fortfarande finns mycket att göra för att bocka av de förslag jag ställde i motionen.

- Fler öppna nätverk i staden. En av få bra idéer från majoriteten i Stockholms kulturnämnd är krav på s.k. ”hotspots” i kulturförvaltningens fastigheter och lokaler. Tyvärr stötte förslaget på patrull, och det verkar som att energi saknas såväl från kulturförvaltningen som hos de borgerliga politikerna att fortsätta driva frågan. En bredare ambition som innefattar samtliga stadens förvaltningar skulle kunna öppna många nya möjligheter för såväl Stockholms invånare som turister och IT-entreprenörer.

____
» Trots bristen på idéer på seminariet, bör en så innovativ bransch som IT-branschen ha många tankar om hur vi i Stadshuset kan underlätta. Skicka gärna idér och förslag till mig via e-post eller i kommentarsfältet här på bloggen!
» Seminariet på SBR filmades och kan ses här.

Umeå - bilstaden

Enligt ett inslag i Aktuellt som sändes i kväll är Umeå en stad bland flera som har dålig luft på grund av för hög och fortsatt växande biltrafik. Jag har bott i Umeå i två år och då ständigt kunna notera hur den kommunen växer hastig men på ett helt felaktigt sätt.

Umeå är Norrlands snabbast växande stad. Universitetet och Universitetssjukhuset är arbetsplatser som lockar studenter och andra grupper till stan. Den demografiska profilen med många unga och utbildade invånare är extremt gynnsam. Umeå är en kreativ stad med ett spännande kulturliv. Det byggs just nu många nya bostäder, det blir kulturhuvudstad 2014, och framtiden för staden ser på ytan väldigt ljus ut.

Men under den putsade fasaden ligger en bomb som tickar och kommer att explodera. Transporterna är inte ordnade. I decennier har politiker och näringslivet i en destruktiv förening byggt ett utpräglat bilsamhälle. De geografiska avstånden är extremt stora; Umeå är befolkningsmässigt en mellanstor stad, men ytmässigt en storstad. Luckorna mellan husen är vida, och nybyggnation sker med radhus, eller tvåvångshus. Staden slår sig för brösten och marknadsför sig som cykelstad, men cykelbanor finns bara på vissa ställen, de underhålls dåligt och är ofta avspärrade. På flera håll, exempelvis vid flygplatsen är cykelparkeringarna små och fullpackade medan bilparkeringsplatserna extremt väl tilltagna.

Sanningen är att varje gång det uppstår en målkonflikt mellan bilar och cyklar eller gående i Umeå så prioriteras bilarna. Vid alla de många byggena som sker just nu ger man tillstånd till byggbolagen för generöst tilltagna avspärrningar. Men aldrig har jag sett att avspärrningarna når ut till bilvägarna, de stannar vid trottoarerna och cykelbanorna. Bilarna åker alltid närmaste vägen men vi som inte sitter bältade i bil får ta stora omvägar.

Butiker saknas i områden där folk bor. I stället har man uppfört handelsområden i stadens utkanter där köpladorna hålls isär av gigantiska parkeringsytor: Ersboda, Strömpilen och Klockarbäcken . Och nu är ett fjärde på gång när IKEA öppnar i nya Entré Syd. Jag har själv bott relativt centralt på Öbacka strand, men har haft min närmaste mataffär vid Strömpilen, 2 km bort. I relativt nybyggda området Tomteboda finns ingen butik. Samma sak i Umedalen.

De fördjupade översiktsplaner som har antagits av kommunfullmäktige är helt felaktig. Bland annat vill man bygga massivt på Ön. Istället borde man förtäta i de redan (ofta relativt nyligen) byggda områdena, som är alldeles för glesa, låga eller uppförda som punkthus istället för yteffektiva slutna stadslika kvarter. Ön bör inte bebyggas utan rustas till ett värdefullt rekreationsområde för Umeborna.

Även kollektivtrafiken är tydligt nedprioriterad. Bussarna går sällan, och slutar gå tidigt på kvällarna, långt innan krogarna stänger. Under storhelger som jul och midsommar slutar bussarna gå efter lunch, vilket är extremt opraktist om man tänker sig en nubbe till sillen innan man kör (?) hem. När nya resecentret Umeå Östra byggdes tänkte man inte på en koppling mellan tåg och buss, utan valde att bygga stationen ett par hundra meter i från bussterminalen vid Universitetssjukhuset vilket kraftigt försvårar en smidig omstigning mellan buss och tåg. Och nu ett drygt år efter resecentrets invigning river man den gamla bussterminalen och bygger en ny... ytterligare några hundra meter bort!

Slutsatsen av det här långa blogginlägget är att Umeå har en unik möjlighet just nu. Man står inför en blomstrande framtid, men håller på att sabba allting genom en extremt ogenomtänkt stadsplanering. Att bo i Umeå idag utan bil innebär stora umbäranden som jag aldrig har upplevt i Stockholm. Logistiken är svår, och enligt reportaget i Aktuellt är också luften på väg att bli allt sämre. Ett nytänk måste till. Det som krävs är inte fler parkeringsplatser i centrum vilket har varit den stora debatten i lokala medier, utan en fullständig revidering av översiktsplanen med tätare bebyggelse, offensiva satsningar på kollektivtrafiken, butiker i områden där människor bor och att cyklister och gående prioriteras aktivt före bilarna.

Först då har Umeå möjlighet att ta chansen att utvecklas till en modern storstad med de tvåhundratusen invånarna som man förväntar sig.