Om begreppet vågmästare

Vågmästaren var i det gamla urbana samhället en kommunal tjänsteman som kontrollerade och ansvarade för den allmänna stadsvågen och såg till att handeln flöt på utan fusk eller misstankar. En central figur i det tidiga kapitalistiska samhället.

Numera används begreppet förmodligen uteslutande i politiska sammanhang och för det parti som kan avgöra en eventuell tveksam majoritetssituation i en vald församling. Som DN skriver idag kan just en sådan situation uppstå efter valet den 19 september. SIFO har i natt presenterat en av alla dessa otaliga opinionsundersökningar, och den visar att den moderatstyrda alliansen har stöd av 48,6% av väljarkåren, de rödgröna har 44,7. Krist- resp. Sverigedemokraterna balanserar på vardera 4%.

Den märkliga analysen dom DN-skribenten då gör är att det är Sverigedemokraterna som i ett sånt läge skulle bli vågmästare.

Analysen är naturligtvis felaktig eftersom SD aldrig kan bli vågmästare!

Samtliga rödgröna partier har (till skillnad från allianspartierna) tydligt deklarerat att något samarbete med SD aldrig kan komma på fråga. Således kan inte SD heller bestämma något majoritetsförhållande.

Det är alltså alltid något av de etablerade riksdagspartierna som ska anses som potentiella vågmästare. Att S och M kommer att ingå koalition efter valet måste dock anses som uteslutet. Att V väljer högerblocket likaså. Och ingen förväntar sig nog heller att KD byter block.

Alltså är det Centern, Folkpartiet eller Miljöpartiet som är de enda potentiella vågmästarna på morgonen den 20 september. (Sviker Moderaterna kan emellertid SD bli "stödparti", men det är ett annat politiskt begrepp.)

Mitt inlägg i Slussendebatten

Just nu pågår en debatt om Slussen i fullmäktige. Andra har redan bloggat från fullmäktigesalen: Yvonne Ruwaida, Per Ankersjö (C). Läs gärna mer hos SvD, SvD, DN, DN, Epsteins Sthlm eller varför inte Samfundet S:t Eriks yttrande.

Själv har jag har levererat följande anförande:

Ordförande, fullmäktige, ledamöter…

Det finns naturligtvis mycket att säga om Slussen. Och mycket har också sagts, inte minst i de 1200 svar som Stockholmarna har skickat in. Många är missnöjda.

Jag själv tillhör dem som gärna hade sett en återuppbyggnad av William-Olssons gamla Slussenkonstruktion med smarta trafiklösningar i de cirkulerande klöverbladen. Slussen är idag – som finansborgarrådet sa i sitt inledningsanförande – sliten och rätt klumpig. Men så var det inte när den byggdes på 30-talet. Då var den snarare en lätt, tjusig, framtidsanpassad konstruktion, där formen betydde väldigt mycket.

Men det är historia nu. Nu lämnar vi det bakom oss och fokuserar på det förslag som ligger. Det är naturligtvis positivt om vi skulle komma till ett beslut! Nu har vi ett förslag här. Bygger vi det så bygger vi en ganska ful miljö. Det kostar runt 8 miljarder kronor.

Men det kanske inte gör så mycket att det blir fult och tråkigt. Vi har fortfarande många andra fina miljöer i Stockholm. Allt kanske inte måste vara vackert. Eller funktionellt!? Och om en mansålder eller så, kommer man att få göra om hela den här processen. Kanske kan de politikerna i framtiden och de arkitekterna göra ett bättre jobb än vad vi har gjort.

Vi har misslyckats helt enkelt. Det tycker jag vi ska erkänna!

Men det finns ju fortfarande några saker vi kan förbättra. Vi har skrivit ner några av dem i Miljöpartiets förslag till beslut. Och jag vill peka på några bara:

- Gestaltningen:
Ramperna på Gamla stan-sidan måste sänkas.
Också på Södermalmssidan måste betongdäcket sänkas. Det blir inte roligt att se på Katarinahissen, eller det gamla stadshuspalatset när de sjunker ner i betongen.
Den 8-filiga bron måste smalnas av. Minst två filer ska bort.

- Kulturen:
Vi vill ha Slussen som en kulturmötesplats. Det hus där kulturen skulle samlas har strukits ur planerna. Vi har blivit lovade att kulturen inte därmed har strukits utan ska finnas med ändå. Det tror jag när jag ser det! Kulturen har nästan alltid fått stryka på foten när det väl kommer till kostnaderna. Vi måste säkra att kulturen klarar framför allt hyreskostnaderna!

Miljöpartiet vill ha ett ”Kulturcentrum Slussen” – inte en 30.000 kvm shoppinggalleria! Kulturcentret ska bygga på de institutioner som finns där idag: Stadsmuseet, Södra teatern, Debaser, konstgallerierna längs Hornsgatan, osv. Och det ska byggas ut. Gärna en Kulturhuset-filial, bibliotek, fler scener kanske.

- Sen har vi det historiska:
Promenerar man över Västerbron och tittar över Riddarfjärden mot Gamla stan, så förstår man varför Stockholm ligger där det ligger. ”Som ett lås i Mälaren”. Och det är näset, naturligtvis, mellan Gamla stan och Södermalm som skapar det här låset. Och det näset försvinner nu när vi gräver ut och breddar vattnet. Stockholm har tappat sin historiska förankring. Historielöst! Tyvärr!

Bifall till Miljöpartiets reservation!

Stärk forskningen på stadens museer

Som ersättare i kommunfullmäktige har man rätt att lägga motioner bara när man tjänstgör vid ett sammanträde. (Ledamöter får skicka in motioner när som helst). Jag tjänstgör idag och har lagt en motion om att stärka forskningen vid stadens museer.

Både Stadsmuseet och Medeltidsmuseet har goda förutsättningar att bli starka forskningsmiljöer, sådant som forskningsstiftelserna efterfrågar. Mitt förslag går ut på att skjuta till en mindre summa pengar som museerna ska använda till kortare forskartjänster med syfte att skriva ansökningar till forskningsråden för vidare projekt.

Vinsten blir dubbel: Flera eftersatta inenteringsprojekt och annat kan genomföras samtidigt som vi ger oss möjligheten att öka den externa finansieringen på museerna.

Min motion:

Satsa på mer forskning på stadens museer.

I Sverige har universiteten närmast monopol på forskning. Så behöver det inte vara, och så är det inte heller i många andra länder. Danmark är ett bra exempel där man har starka forskningsmiljöer även på museer. Men även i Sverige finns goda exempel, Upplandsmuseet är ett sådant där man har lyckats dra till sig forskningsmedel för en rad framstående projekt.

Genom att dra till sig forskare kan Stockholms museer stärka sin kompetens vilket bidrar till en högre kvalitet både i utställningar och i övrig verksamhet. Vetenskapssamhället idag har även ”starka forskningsmiljöer” som ett ledande kriterium för fördelningen av medel. Stockholms museer har stor potential i att utvecklas till sådana efterfrågade starka forskningsmiljöer.

Inledningsvis bör det prövas att stärka Stadsmuseets kulturmiljöavdelning. Det är redan idag en miljö där verksamheten står på hög vetenskaplig grund, och där det också bedrivs viss forskning. Men även andra museer, såsom Medeltidsmuseet, Liljevalchs och Kulturhuset liksom andra förvaltningar inom staden (exempelvis USK och Stadsbyggnadskontoret) bör kunna stärka sin verksamhet på detta sätt.

En möjlighet att stärka forskningsmiljöerna är att till en början tillföra medel från staden för utlysa ett antal kortare forskningstjänster (c:a 3 månader). Inom ramen för dessa tjänster bör forskarna utföra till exempel någon form av inventeringsuppgifter för att utifrån detta arbete färdigställa ansökningar till de stora forskningsråden för vidare projektmedel. För stadens del blir vinsten dubbel; viktiga arbetsuppgifter, av vilka många hittills varit åsidosatta, kommer att genomföras samtidigt som staden vid gott utfall i ansökningarna drar in externa forskningsmedel som stärker verksamheten utan att det belastar den kommunala budgeten.

För att komma igång bör en förteckning på möjliga inventerings- och forskningsprojekt snarast tas fram inom berörda förvaltningar.

Jag föreslår därför fullmäktige besluta att:

1. Utreda vilka museer och övriga förvaltningsavdelningar som kan stärka sin kompetens genom forskningsprojekt.

2. Låta Stadsmuseet utlysa ett antal kortare forskartjänster för disputerade forskare i syfte att färdigställa ansökningar om projektmedel från forskningsråden.

3. Upprätta en plan för hur stadens museer och förvaltningar på längre sikt kan stärka sin kompetens genom forskning.

Stockholm, den 21 juni 2010

Mats Berglund

Moderaterna och girigheten

Jag sätter mig och läser handlingarna till kommande kulturnämnd som sammanträder nästa vecka. I ett ärende om utbetalning av bidragen till studieförbunden läser jag om det utbredda fusk med rapporteringen av studietimmar som några förbund antas ha ägnat sig åt. Kulturförvaltningen har nu låtit utreda fusket, och tills vidare delvis fryst de fortsatta utbetalningarna.

I viss mån har spår av felaktigheter påträffats i flera studieförbund. Men de som långt utöver de andra utmärker sig, är moderata Medborgarskolan. Man har systematiskt rapporterat trippeltimmar för verkliga dubbeltimmar, personer har registrerats på mängder med kurser, så många att det skulle varit fysiskt omöjligt att hinna gå på alla. Andra har noterats för närvaro på flera kurer som haft träffar samtidigt.

Det rör sig sannolikt om tusentals timmar som Medborgarskolan rapporterat in felaktigt och erhållit kommunala bidrag för. Hur mycket pengar det kan röra sig om vet vi inte än. Men det är inte allt: Med vetskapen om den rapport som kom i våras om moderaternas fusk med provvalslistor där de bland annat hade låtit registrera personer helt ovetandes som medlemmar i partiet, blir läsning av kulturförvaltningens utlåtande till nämnden än värre. Kopplingarna mellan dessa två händelser är dessutom mycket tydlig.

Den närmast patetiska så kallade ”internutredning” som moderaterna lät göra i våras måste nu göras om. Den här gången vill vi ha upp allt på bordet!


Och så ser jag på Svt's Rapport; Lundin Petrolium anklagade för krigsbrott. I styrelsen: Moderaten, numera utrikesministern, Carl Bildt. Vad har han för skuld?

Och vad händer med Medborgarskolan. Stryrelseordförande för Medborgarskolans Stockholmsavdelning 2000–2008: Moderaten, kommunstyrelsens ordförande, Sten Nordin. Vad har han för skuld? Och vad är det som ligger bakom beteendet?

Måhända är det – så som Stockholms kulturborgarråd låter antyda – finaniseringssystemet som det är fel på; att systemet helt enkelt lockar till fusk. Men måhända kan det också vara så enkelt att det är girigheten – de värsta av dödssynderna – som den här gången har lockat två av landets mest framträdande moderater.

End of the line?

Foto: Mats Berglund

Stopp här!?

Bilden föreställer bygget av nya Resecentrum i Umeå, ändhållplats för Botniabanan. Om det är en vacker byggnad låter jag vara osagt - och det mesta av snön har smält bort sedan bilden togs för några veckor sedan - men den är min närmsta granne och jag kan se den från mitt fönster.

Härifrån ska man kunna åka tåg ner till Ångermanälven där tåget via några länkar kopplar på Norra stambanan. Invigning av första delsträckan ner till Ö-vik sker i höst. Nästa år ska man kunna åka tåg mellan Stockholm och Umeå på knappt sex timmar.

Sedan är det tänkt att man ska kunna fortsätta sitt moderna resande upp genom det västerbottniska och norrbottniska kustlandet, via orter med exotiska namn som Robertsfors, Piteå, Luleå. Norrbotniabanan ansluter sedan till Malmbanan, stambanan och Haparandabanan, och man kommer nästan hur långt som helst.

Men med den nuvarande regeringens infrastrukturpolitik tycks det som att resandet kommer att ta stopp vid Resecentrum i Umeå. Norrbotniabanan finns inte med i det transport-PM som kom lagom inför budgetproppen för ett par veckor sedan. Alliansens pengar räcker inte till. De stannar i Stockholm och ska användas till en extremt onödig motorväg - Förbifart Stockholm. Dystert läge i Västerbotten!

Men, så kom ju den rödgröna infrastrukturplanen med morgontidningen i går. Norrbottniabanan kommer byggas. Likaså höghastighetsjärnvägar i södra Sverige och en hel del andra spännande spårsatsningar i hela landet.

Bra balanserad rödgrön och miljövänlig politik står nu mot en förlegad och klimatfarlig blåbrun infrastrukturplan inför valet i september! Debatten under det senaste dygnet har också - med all tydlighet - än en gång visat hur framför allt Centern har givit upp varje ambition att vara ett miljöparti. Se gärna på svt's och tv4's klipp med infrastrukturminister Åsa Torstensson i debatt mot Peter Eriksson.

Har också kulturpolitiker ett ansvar?

Ska politiker lägga sig i kulturen?

Frågan återkommer med jämna mellanrum, ofta med något exempel på kommunpolitiker som har lagt sig i någon konstutställning eller liknande. Kulturpersonligheter och publicister rasar. Vi känner igen scenen, nu har den kommit till Lund.

Ordföranden i Lunds kulturnämnd, folkpartisten Holger Radner, har noterat en utbredd missbelåtenhet bland universitetsstadens kulturkonsumenter. Man knorrar över utställningarna på stadens konsthall. Besökssiffrorna sjunker.

I ett försök att höja besökstalen och få nöjdare besökare har nämnden nu beslutat att gå ut med en bred förfrågan till Lundafolket: Vad vill ni med konsthallen? Svaret kommer omgående, fast från kulturkritikerna, och med en motfråga: Är inte detta en politisk styrning av verksamheten? Alternativt: det är kulturkonsumenterna som har fel!

Man undrar! Varför detta ständiga förakt för den demokratiska processen så fort det kommer till kulturpolitik? I vilken annan kommunal verksamhet förväntas politikerna ständigt och med glatt leende överlämna hela ansvaret för verksamheten till tjänstemän?

Självklart gör Lunds kulturnämnd helt rätt. Man identifierar en brist i verksamheten, och vidtar åtgärder – politiska åtgärder! Politiska frågor ska hanteras av politiker. Fattar vi politiker dåliga beslut får medborgarna rösta bort oss. Så kan man inte göra med tjänstemän.

Som i Lund har vi även i Stockholm en folkpartist som kulturnämndens ordförande. Vår ordförande har dock inte samma känsla för demokrati som sin skånske partibroder. Under mandatperioden har det vid upprepade tillfällen hänt att jag fått närmast utskällningar så fort jag påpekat det demokratiska underskottet i t.ex. hur fördelningen av kulturstödet hanteras, hur biblioteken ska styras och om vi ska ha kommersiella aktörer på våra kommunala bibliotek. Mantrat: Vi politiker ska hålla tassarna borta från kulturen!

Jag är av annan uppfattning. Jag är en folkvald politiker, och jag har fått ett uppdrag av mina väljare. Jag anser att det då är rimligt att ställa krav på att jag får de verktyg som behövs för att kunna bedriva en meningsfull oppositionspolitik. Sånt kan inte överlämnas till våra tjänstemän, hur kompetenta de än är.

» Jag har tidigare skrivit om detta här och här.

Borgerliga neddragningar i kulturskolan, igen och igen och igen...

SvD skriver om att den borgerliga politiken har inneburit fortsatta neddragningar och färre barn i kulturskolan.

Det folkpartistiska kulturborgarrådet luras med statistik och hävdar att elevantalet har ökat. I själva verket är det antalet fyllda kursplatser som har ökat - medan antalet elever minskat dramatiskt!

Som SvD visar har man fixat statistiken genom att köra kortare kurser och räknar samma elev flera gånger. I stället för att gå en helterminskurs och betala en avgift har man nu fått samma elev att gå två halvterminskurser, med dubbla avgifter.

Vad som inte står i SvD-artikeln är att det här inte bara har lett till färre elever, utan också till en dramatiskt växling från ytterstaden mot innerstaden. Den statistik som vi fick i nämnden visar tydligt att det är de rika Östermalmsbarnen som har råd att gå dubbla kurser med höjda avgifter, medan barnen i miljonprogramförorterna står för den stora minskningen.

Riktigt dålig politik!


» Läs gärna några av mina tidigare inlägg om den borgerliga kulturskolepolitiken:

- Fp drar ner på kulturen i Stockholms skolor
- Kulturskolan ska spara - igen!
- Svarta lögner eller bara en enkel felräkning?
- Barnfattigdom
- KF 11 dec: Kulturskolans avgifter höjdes
- http://mats-berglund.blogspot.com/2007/11/kulturborgarrdet-madeleine-sjstedt-fp.html
- Mer om kulturskolan
- http://mats-berglund.blogspot.com/2007/11/demonstration-fr-kulturskolan.html