Om Kulturskolans kris

I ett replikskifte i gårdagens budgetdebatt så kritiserade kulturborgarrådet oss i oppositionen för att vi under vår tid vid makten förde en ineffektiv politik vad gäller kulturskolans resurser. Jag svarade med att hon hade kommit dragandes med en felräkning.

Det kan vara på sin plats att förklara mitt repliksvar. (Jag dock är ingen ekonom, så jag tar gärna emot anmärkningar om det är det så att också jag har räknat fel.)

Kulturborgarrådet hänvisade alltså till sin och Folkpartiets rapport: "Från kulturfritids till kulturskola", som kom för ett år sedan. Rapporten bygger på resonemanget i följande meningar:

Mellan 1999 och 2007 ökade Kulturskolan budget med 39 procent. Men antalet platser i ämnesundervisningen i musik, dans, teater och bild ökade bara med 9 procent, från 13 330 till 14 585.

Min kritik baserades på att Folkpartiet, i vanlig ordning, glömmer pris- och löneökningar. Inflationen gör att pengars värde minskar.

Kulturskolan är en personalintensiv verksamhet. Enligt SCB så låg den genomsnittliga löneökningen för en kommunanställd under perioden 1999 och 2007 på 3,56 procent årligen.

Med en årlig uppräkning med 3,56% så motsvarar en hundralapp år 1999, 128:50 i köpkraft år 2007. Budgetökningen på 39 procent som rapporten bygger på motsvarar alltså en reell budgetökning som är betydligt lägre. Matematiken visar att den reella budgetökningen var [139/128,5=1,08] dvs drygt 8 procent. Alltså till och med lägre än ökningen av antalet elevplatser.

Och då har vi alltså inte räknat med de närmare 20 000 barn och unga som under samma period deltog i kulturskolans projekt på skoltid. Den reformen införde vi för att bredda kulturskolans verksamhet, inte minst i miljonprogrammets stadsdelar där elevantalet är oroväckande lågt.