lördag 28 augusti 2010

Botniabanan invigs

Idag invigs Botniabanan. Det känns fantastiskt efter så många år.

Jag kan se nya resecentrum, Umeå Östra från mitt fönster. Och snart kanske jag också kan åka tåg ända till Stockholm.

Men tyvärr saknas ännu en liten snutt järnväg mellan Ö-vik och Sundsvall, man får fortfarande ta bussen: Umeå-Sundsvall (4 timmar) innan man kan kliva på ett X2000 till Stockholm (ytterligare 3 timmar).

Med väntetid tar det idag alltså 7 timmar och 25 minuter med buss/tåg. Med flyg räcker det med en timme, och det till ungefär halva priset! Det är därför rätt sorgligt, men samtidigt symptomatiskt, att invigningen av Botniabanan innebär den största satsningen på svensk järnväg på 70 år. Det hörs ju tydligt: Vi ligger efter!

Invigningen av Botniabanan visar tydligt på att Sverige behöver moderniseras! Vi måste bygga hundratals mil järnväg om vi ska hänga med i framtiden. Med Miljöpartiets politik kommer kapaciteten i järnvägsnätet att fördubblas till 2020.

Vi ska bygga höghastighetsbanor och knyta samman de stora svenska städerna Stockholm, Göteborg och Malmö, med Köpenhamn och Oslo. Vi vill också koppla ihop stambanan med regionala spår så att de regionala anknytningarna förstärks. Och det ska självklart vara billigare att åka tåg än att köra bil eller flyga.

En sådan här omställning av det svenska transportsystemet, tillsammans med stora satsningar i energiomställning av vägtrafiken och i vårt boende, leder dessutom till att vi skapar tiotusentals nya jobb.

_____
» Bilden på nya resecentrat tog jag runt midnatt för några veckor sedan. På sommaren är det ljust i Norrland.
» Jag har tidigare skrivit om det stopp för tågtrafiken som den borgerliga infrastrukturpolitiken innebär.

Borgerlig kulturpolitik utan ambitioner

Jag skriver på Newsmill om moderaternas klena ambitioner vad gäller den kulturpolitik som de har bedrivit under fyra år och som de går till val på att fortsätta med.

Medan kulturministerna inte har fått ett öre extra från sin finansminister så går de rödgröna till val på en miljard extra till kulturen. Mer om vad den kulturmiljarden kommer att satsas på lär vi få veta när de rödgröna släpper sitt gemensamma valmanifest. Men några saker som lär vara med är:

Ökade satsningar på kultur i skolorna. Lägre avgifter och fler pedagoger kulturskolan i hela landet. Återinförande av fri entré på de statliga museerna. Stärkt infrastruktur för kulturen med fler scener och nya kulturcentrum.

En stark kulturpolitik är nödvändig för ett levande kulturliv och för demokratin. Men den borgerliga politiken på kulturområdet är defensiv och saknar ambitioner. Vi måste bryta den negativa trenden som pågått i fyra år. Valet den 19 september gäller klimatet, jobben, skolan. Men också kulturens framtid.

tisdag 24 augusti 2010

Miljöpartiet vill att kulturen ska växa!

Mitt svar igår till kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har genererat ytterligare ett inlägg på henne blogg där hon berömmer sin egen kulturpolitik och efterfrågar Miljöpartiets förslag till att stärka kultursektorn.

Till att börja med har Madeleine Sjöstedt fel när hos skriver att vi var emot alla hennes reformer: Många av dem har varit så dåliga att vi inte kunnat rösta för dem. Men vi har varit försiktigt positiva till förslaget med livecheckar till det fria musiklivet, men vi väntar samtidigt fortfarande på en utvärdering. Livecheckarna riktar sig endast till proffsmusiker och vi vill också stödja alla de tusentals amatörmusiker och band som spelar på Stockholms klubbar och scener.

Men visst har vi varit emot det, av kulturarbetarna så utskällda, bonussystemet som uteslutande gynnar kvantitet istället för kvalitet, och leder till en ekonomisk oförutsägbarhet och därmed försvårar planeringsarbetet. Vi vill istället stärka det ordinarie kulturstödet med motsvarande belopp utöver vår budgeterade satsning på ökat kulturstöd.

Majoriteten har också skapat "Fonden för innovativ kultur" där man plöjt ner två miljoner av skattepengarna, varav ungefär hälften har gått till en extern konsult som har fått i uppdrag att fördela resten av pengarna till nyskapande projekt. Förhoppningarna att näringslivet skulle ösa in pengar i projektet har grusats rejält; inte en enda krona har hittills kommit in från näringslivet!

Men det är också sant, som hon skriver, att vi har varit emot den kraftiga avdemokratiseringen som skett inom den kommunala kulturen. Vi tycker att de stora politiska besluten ska tas öppet i nämnden, inte i de slutna rummen mellan borgarråd och tjänstemän!


Miljöpartiet vill att kulturen ska växa! Därför vill vi satsa på kulturens infrastruktur, vi behöver bl.a. fler scener för livemusik och teater. Vi vill återskapa en scen istället för den nedbrunna Tantogården. Vi vill stödja - inte som borgarna - motarbeta spontana kulturprojekt som Cyklopen eller Aspuddsbadet. Vi vill ha en levande kvarterskultur, därför stödde vi t.ex. den gamla Kvartersbion vid Hornstull i övergången till den nuvarande Bio Rio.

Miljöpartiet vill tillsammans med våra samarbetspartier göra en storsatsning på Kulturskolan under nästa mandatperiod. Vi vill att Stockholms kulturskola återigen ska få utmärkelsen "Sveriges bästa kulturskola", som den fick efter vår förra period i majoritet. Samarbetet mellan kulturskolan och skolan ska återuppstå. Det låter som en gammal klyscha, men vad vore det svenska musikundret utan den kommunala musikskolan? Vi vill fortsätta utveckla kulturskolan med fler kurser i nytt modernt kulturskapare som datorgenererad kultur, hip-hop, street-dance, film och annat som lockar en bred generation av unga. Vi vill inte ha den snäva gitarr- och piano-orienterade kulturskola enbart för "kulturvana barn och unga" som den moderatstyrda alliansen utlovar.

Den professionella kulturen – som Sjöstedt menar sig värna – fick en rejäl törn när kulturkonsulenterna i stadsdelarna försvann. Kopplingen mellan kulturskaparna och skolan som konsumenter bröts. Nu har kulturförvaltningen istället på eget bevåg lanserat det utmärkta projektet Kulan vilket vi vill arbeta vidare med. Pengarna från skapande skola ska i första hand användas till att köpa in professionell kultur. Idag har alldeles för stor del gått till att återknyta kontakterna med kulturskolan något som vi vill ska ske på annat sätt.

Miljöpartiet tror på kultursponsring, men vi vet att det är svårt och kostnadskrävande att få sponsorer. Därför vill vi ändra nuvarande regelverk, något som den moderata kulturministern har misslyckats med.

Nu föreslår vi också mer kultur på våra äldreboenden. Vi vill se en bred pallett av kulturutövare - såväl clowner som andra - som tillgodoser de äldres stora behov av kultur.

Om klåfingrighet och avdemokratisering

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt (fp), skriver återigen på sin blogg om Miljöpartiets "klåfingrighet" i kulturpolitiken.

Madeleine Sjöstedt har en märklig syn på demokrati. Det är tydligt att när oppositionen kommer med förslag så är det klåfingrighet, men när hon själv kommer med förslag är det… direktiv?

Det är sant att vi har haft en konflikt under mandatperioden. Det konflikten handlar om är bl.a. att jag flera gånger under perioden har kritiserat henne för att hon har fört över en rad politiska beslut från nämnden till tjänstemän. Samtidigt har hon sett till att åtminstone en hög chef har fått avgå för att han vägrade följa hennes egna direktiv.

Det Madeleine Sjöstedt har gjort under mandatperioden är alltså att i praktiken föra över mer makt till sig själv och slutna rum, och bort från öppna protokoll och insyn.

Några exempel: Hon har avskaffat kulturstödsdelegationen. Där politikerna tidigare satt med och fattade besluten över vilka verksamheter som ska få stöd, tas besluten idag ensamt av tjänstemännen. Hon har avskaffat biblioteksråden som gav medborgarna insyn i de lokala bibliotekens verksamheter. Och hon har genom eget beslut kraftigt ändrat kulturskolans verksamhetsinriktning, utan beslut på nämnden.

Madeleine Sjöstedt talar om klåfingrighet. Jag kallar det avdemokratisering.

söndag 22 augusti 2010

Var ska Djurgården spela?

Efter den allsvenska säsongen 2013 går SvFF:s dispens till Djurgården att spela sina hemmamatcher i fotboll på Stockholms stadion ut. Tills dess måste frågan om var klubben ska spela i framtiden ha avgjorts.

Trots att vi vetat om dispensproblematiken under många år, och trots yviga borgerliga vallöften har ingenting konkret hänt under hela den gångna mandatperioden. Istället för det naturliga, att backa från vallöftet, har idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (fp) konsekvent i fyra års tid matat Djurgården och deras supportrar med ständigt nya utfästelser om att frågan är på väg att lösas.

När nu mandatperioden summeras, ser vi att varje sådant löfte har brutits. Istället har en rad ¬– de facto helt orealistiska – utspel kommit; allt från ett flertal markanvisningsförslag i förorten, till att köra ut friidrotten och bygga om Stockholms stadion till renodlad fotbollsarena.

Jag själv och andra miljöpartister har flera gånger påtalat det olämpliga i att på det närmast bedrägliga sättet hålla Djurgårdarna i fortsatt förhoppning om en snar lösning. Borgarrådet borde tala klarspråk, men kunde gärna också ha initierat en bred konstruktiv dialog.

Nu har Djurgården fått nog och presenterade tidigt i somras ett mycket välgjort förslag till en arena vid nuvarande Östermalms IP. Arenan skall inrymma 18 000 sittande åskådare och kosta 425 Mnkr.* Den grävs ner för minskad miljöpåverkan, och DIF menar att den kommer att vara världens mest miljövänliga arena.

Mer information finns på DIF:s hemsida, hos Djurgårdspublikens arenagrupp och på supporterklubbens FAQ.


Miljöpartiet har en positiv syn och förhoppning att frågan ska gå att lösa. På DN:s Stockholmsdebatt skriver Yvonne Ruwaida och Stefan Nilsson att ” Djurgården Fotboll behöver, förtjänar och ska ha tillgång till en större arena.”

Jag tror att förslaget på Östermalms IP kan vara lösningen. Men vi kan inte blunda för de många problem och hinder som fortfarande finns där. I debattartikeln framförs några av dessa kvarvarande problem:

  • Kostnaderna: Staden har rustat Östermals IP för 200 miljoner kronor de senaste tio åren.
  • Markarrendet: DIF förväntar sig att staden ska stå för markkostnaderna.
  • Verksamheten: Idag är Östermalms IP Stockholmregionens mest använda idrottsplats. Både skolor och en stor mängd klubbar och föreningar använder dagligen idrottsplatsen. Lika lite som man kan tvinga Djurgården att spela i t.ex. Akalla (ett av de tidigare förslagen) kan man tvinga skridskosporten eller någon av de många små amatörklubbarna att flytta långväga. Detta måste lösas!
  • Stora Stadionevenemang: Som påpekas i debattartikeln i DN så har Östermalms IP avgörande funktioner för uppvärmning och ombyte för bl.a. Stockholm Maraton, Diamond League, Finnkampen, mm. Kan dessa funktioner föras över till nya arenan?
  • Natur- och kulturvärdena: Vilken påverkan kommer bygget och användningen av arenan att ha på den känsliga naturen i Nationalstadsparken? Och hur påverkar en rivning av Östermalms IP stadens kulturhistoriska värden?
  • Den ekonomiska risken: Oavsett om DIF betalar hela bygget och står för ägandet faller – som alltid i sådana här stora projekt risken tillbaks på kommunen. Kan av någon anledning inte fullfölja sina åtaganden så står vi med en tom och dyr arena.
  • Kommunfullmäktige har under senvåren beslutat att gå vidare med en annan stor fotbollsarena, Stockholmsarenan vid Globen. Det naturliga och mest kostnads- och fr.a. mest yteffektiva vore självklart att Stockholms elitklubbar, såsom i Göteborg, kunde samordna sig i en gemensam arena.

Dessutom har Djurgårdsförvaltningen som äger marken tidigare sagt nej till ny arena vid Nationalstadsparken. DIF hävdar att de fått löfte om godkännande av de nya ritningarna, men ännu har inget officiellt uttalande kommit.

Men om ett godkännande kommer, och de beskrivna problemen kan lösas (i synnerhet gäller det de många andra verksamheterna på Östermalms IP) bör staden gå vidare med planerna. Under tiden måste vi dock fortsätta att titta på alternativen. Kan det t.ex. gå att varsamt rusta Stockholms stadion? Eller finns det andra möjliga alternativa platser?

______
*Jämförelsetal för nya stadion i Malmö [21 000 sittplatsr/695 Mnkr]; Borås [10 000/117 Mnkr]. Inklusive ståplatser blir kapaciteten för nya Djurgårdsarenan 16 000; Swedbank stadion i Malmö 24 000 och Boråsarena 18 000.

» Och, slutligen: Jag vill inte gärna sitta och godkänna ytterligare en elitfotbollsarena i Sveriges huvudstad med konstgräs. God fotboll spelas på naturgräs!

onsdag 11 augusti 2010

Kulturhuset

Igår invigdes Kulturhusets nya nedervåning och entrén ut mot Sergels torg. Jag är övertygad om att det blir ett verkligt lyft inte bara för Kulturhuset utan även för området runt omkring. Kulturhuset är ett naturligt nav för hela Stockholms kulturliv.

Efter fyra år av borgerligt styre kan man nu summera Kulturhusets utveckling. Ekonomin har, som på så många andra områden i Kulturstockholm dragits åt. Framförallt beror det på att inga nya pengar har skjutits till i någon av borgarnas fyra senaste budgetar medan kostnaderna för priser och löner ökar för varje år.

Miljöpartiet har som enda parti återkommande budgeterat med en pris- och lönekompensation i stadens förvaltningar, vilket skulle ha gett Kulturhuset runt 1,5 miljoner årligen i ökade anslag. Därtill har vi velat göra en rad riktade satsningar.

Får vi möjlighet att vara med och styra Stockholm efter valet vill vi:
  • Stärka kulturhuset som Stockholms kulturcentrum.
  • Låta fri entré-reformen innefatta även Kulturhuset och dess tillfälliga utställningar.
  • Bygga vidare på ekoteket;ett ekodesigncentrum för småföretagande inom miljöteknik.
  • Skapa kulturhusfilialer på flera platser i kommunen.
  • Stärka LAVA. I moderaternas sista egna budget saknades LAVA helt; vi vill inte att detta kreativa paradis för unga ska försvinna!
  • Erbjuda mer ekologisk mat och dryck i Kulturhusets kaféer.

____
» Kulturhuset finns också på facebook!

tisdag 10 augusti 2010

Mao

DN har idag valt att ägna en helsida åt ett press-meddelande från kultur-borgarrådet i Stockholm. Det gäller en staty utanför Västertorpsbadet föreställande sju kända personer sittandes i en soffa, varav en av dessa är Mao (sitter i mitten).

Borgarrådet påpekar den mörka historia som omger det kommunistiska Kina under Mao. Hon menar dock inte att installationen ska bort, men att det ska förtydligas vem Mao var, gärna tillsammans med en harang om kommunismens brott: "Det kan upplevas stötande från folk som flytt undan Kinas folkmord." Inte minst att se barn som klättrar och leker i en staty föreställande en massmördare.

Jag tillhör själv en familj som har drabbats hårt av kommunismens brott, och jag förstår borgarrådets poäng. Men, en ännu bättre poäng tycker jag Roger Mogert (S) har i sin kommentar till pressmeddelandet:

"Jag tror de flesta vet vem Mao var och vad han stod för. Det vore bättre om man hade en skylt som informerar om de andra som sitter där om man vill vara folkupplysande."

Helt riktigt. En skylt till skulpturen kan för all del vara folkupplysande. Men då ska alla personerna beskrivas, och skylten bör ses som en del av konstverket. Kanske bör den också skrivas av konstnären själv. Det bör framgå inte bara vilka personerna var, utan varför de sitter där utanför badhuset. Mao simmade, och Mao ledde ett folkmord. Men Mao betydde också väldigt mycket för svenskt kulturliv under lång tid på sextio och sjuttitalet.

En annan intressant fråga är ju också, vad var det som fick DN att ägna en helsida åt det här pressmeddelandet.

--
» Bild: Wikimedia

söndag 8 augusti 2010

Björklund borde åtminstone respektera det kommunala självstyret

Folkpartiet har den senaste veckan kommit med flera utspel om skolan. Bortsett från det halvrasistiska inslaget i slöjförbudet och det helt ogenomförbara i dagens förslag om tvingad föräldranärvaro, så tycks Jan Björklund helt köra över det kommunala självstyret.

Skolan är, än så länge, en kommunal angelägenhet. Därmed bör detaljregleringar kring personalfrågor (slöjförbudet), eller frågor kring hur man ska lösa de sociala problemen beslutas lokalt på skolan eller åtminstone inom kommunerna. Problem kan se olika ut i olika delar av landet, och de bör kunna lösas på olika sätt.

Men det är också viktigt att både elever, lärare och föräldrar får vara med i beslutsprocessen. Björklund tycks tro att han sitter på en universallösning när han vill tvinga föräldrarna till krångliga elever att ta ut sina semesterdagar under terminerna. Visst kan väl sådant hjälpa någon gång, men lokala sociala problem måste lösas på plats, med fingertoppskänsla - inte på departementsnivå av berörd minister!

Och, Björklund, vad händer om föräldrarna skolkar? Blir det polishämtning då?