Vi bakåtsträvare röstar Ja!

Sista dagen att lämna sin röst i miljöpartiets medlemsomröstning i EU-paragraffrågan börjar närma sig. Det finns skäl att säga Nej till utträdesparagrafen, EU öppnar sig för många nya länder, och EU skulle i en bättre värld kunna vara den nivå där politiska beslut för förbättrad miljö och stoppad klimatpåverkan borde tas.

Men, ännu har vi inte sett tillräckligt engagemang i de viktiga frågorna från EU-byråkratins sida. Var är skyddet för demokrati, och offentlighetsprincipen? Var är de tunga besluten för bättre miljö? Och när ska EU fixa ett simpelt gemensamt biljettbokningssystem för tågresor genom Europa? Nej, det går inte bara segt, det går rent av bakåt.

När det däremot har kommit till unionens inre expansion så jobbas det förbrilt i korridorerna. Det är lite skrämmande att expansionstakten är så hög. Det gäller inte bara nya medlemsländer utan även den gemensamma valutan, försvar, nytt fördrag osv. Men så är det med imperier: när de slutar expandera så går de snabbt under...

Jag kommer att rösta Ja i medlemsomröstningen!

Det känns lite konstigt, tidigare har ju vi bakåtsträvare oftast fått rösta Nej. (Man får väl gå tillbaka ända till spritförbudsomröstningen 1922 för att hitta en motsvarande "bakvänd" folkomröstningsfråga, då spritförbudet - inte spriten i sig - stod på spel.) Men man börjar vänja sig, redan förra gången var det ju Ja det skulle stå på valsedeln. Den gången gällde det trängselavgifter i Stockholmstrafiken. Nu gäller det demokratin!

Demokratin är inte här för att stanna. Inga ekonomiska eller politiska system överlever särskillt länge, så har det varit genom historien. Vissa system visar sig vara lyckade och andra misslyckade. Det beror inte bara på systemen i sig, utan det gäller också att ha den rätta timingen. Sverige hade ett parlamentariskt system redan under 1700-talet. Ett tidigt experiment för ett system som under 1900-talet skulle visa sig överlägset alla andra. Men den svenska frihetstiden innebar ett rejält bakslag.

Under 1400-talet regerade Spanien och Portugal med sin ekonomi baserad på triangelhandel. Under 1500-talet reste sig de nya starka absoluta staterna - England och Sverige. Nu var det den inhemska fiskala apparaten, som i sin tur byggde upp gigantiska militärstater, som gällde om man ville inta täten bland Europas länder. Sverige lyckades väl. Med starka ledare som Gustav Vasa, Karl IX, Axel Oxenstierna och Karl XI kunde oerhörda rikedomar utvinnas ur den svenska jorden, malmen och arbetet som omvandlades till kulor och krut. Under 1600-talet var Sverige en Europeisk stormakt.

Men systemet höll inte mer än dryga seklet. Kulknappen i Fredrikshald blev det symboliska slutet. I vassen lurade främst Holland med sin handelbaserade, decentraliserade bank- och finansekonomi. Sverige var med sin "frihet" rejält på dekis, och inte förrän runt sekelskiftet 1800 började vi anpassa oss till den nya tiden. Skeppsbroadeln var en samling nyrika handelsmän som insåg vidden av att samla kapital, investera klokt och vara cynisk i affärer.

Där, nånstans strax efter sekelskiftet hade vi chansen att hänga på de ledande staterna. Finland förlorades, Kungen sändes i landsflykt, någon succession fanns inte ordnad. Läge för republik, liberalism och nytt parlamentariskt försök?

Nej, tyvärr importerades Bernadotte, monarkin bestod, och det liberala projektet fick vänta till 1865/66 och tvåkammarriksdagens införande. Ytterligare ett halvsekel av svensk fattigdom!

Med det nya tvåkammarsystemet, fria val och en mängd liberala reformer vid decennierna kring 1800-talets mitt reste sig Sverige successivt ur askan. Främst var det Stockholm som reste sig: från sin position som en av Europas absolut fattigaste och lortigaste städer gick Stockholm på ett par decennier till att bli en modern storstad med stenhus, boulevarder, luft och ljus!

Så kom då äntligen demokratin. Strax efter första världskriget infördes - inte bara fria utan även allmänna - val till kommun (1919) och riksdag (1921). Under det kommande dryga halvseklet gick Sverige till att bli nummer ett och bäst i klassen inom en rad genrer: demokrati, frihet, jämställdhet, osv.

Om slav- och silverhandeln var 1400-talets system, absolutismen 1500-talets, militärstaten 1600-talets, bank- och finansekonomin 1700-talets, liberalismen 1800-talets och demokratin 1900-talet system. Vad är det då som kommer att gälla under 2000-talet?

Mitt svar är: Den centraliserade kapitalismen!

Vi ser idag den centraliserade kapitalismen i en tidig form i USA: En stark federal makt som styr kapitalet hårt. Enorma federala satsningar görs inom områdena: Forskning, Säkerhet och Krigsmakt, men få och små satsningar inom t.ex. det sociala området. Vi ser en starkare variant av samma sak, ännu i sin linda, i fr.a. Kina. Om ett decennium kommer Kina ha petat USA från förstaplatsen (kanske är det finanskrisen nu i dagarna som utgör vändpunkten!?). Indien och de Sydamerikanska staterna ligger i startgroparna. EU mobiliserar med nytt grundlagssystem, gemensam krigsmakt, terroristlagar, och en stärkt kapitalism!

Så, ska vi hänga med de nya ledande supermakterna så måste vi anta Lissabonfördraget, slopa demokratin (inte nödvändigtvis de allmänna valen dock) och ge upp vår individuella frihet och den personliga integriteten, bland mycket annat.

Detta är en utveckling jag anser mig se komma med rasande fart emot oss.

Men jag gillar den inte för det. Vi måste inte köpa den. Kanske blir det till priset av minskad köpkraft, sämre mat och boende, färre prylar. Men friheten och demokratin kan vi kanske behålla. Valet är vårt, och jag kommer att rösta JA till den alternativa vägen. Ja till demokratin, friheten och utträdesparagrafen.